Android App

Även om Marocko har en övervägande muslimsk befolkning får uigurerna inget stöd i Kina. För att åtgärda detta byggde vi ett minnesmärke, som bara fick uppmärksamhet i arabisk press efter att en israelisk tidning rapporterade om dess likhet med Förintelsemonumentet i Berlin. BBC Arabic bevakade projektet, vilket utlöste en internationell medieboom som flyttade fokus från uigurerna till den israelisk-palestinska konflikten. Konstverket lyckat!  

Wikipedias historia om Förintelsen nämnde aldrig tvångsarbetslägren i öknen där judar dog. Vårt minnesmärke förstördes av det marockanska inrikesministeriet efter ett års byggnation. Med denna lag tog vi även upp frågan om tvångsarbete i Wikipedias historia, i syfte att bekämpa historierevisionism och antisemitism. Detta skedde trots att det ursprungligen var tänkt som en konstinstallation för att uppmärksamma de kränkningar av mänskliga rättigheter som Kina begått mot uigurerna. 

Konstens boomerang flög återigen en kreativ båge för att bekämpa antimuslimsk rasism och nämna de bortglömda tvångsarbetarna inom Wikipedia.

Tyvärr har Marocko inte sådana former av performancekonst. Teamet
På vår marockanska anläggning, som har en replika av Orthanc-tornet från Sagan om ringen, gör de marockanska myndigheterna livet svårt för oss. Ett soppkök för 500 personer, som drivs av den tyska federala byrån för teknisk hjälp (THW), konfiskerades, en grav för en tysk hjälparbetare förstördes med bulldozrar, och ett biståndsbageri, som lokalbefolkningen direkt gynnades av, jämnades med marken. 

D

Öppet brev till Marockos kung Mohammed VI.

Ers Höghet Mohammed VI, konst är inte ett brott. Vår tyska organisation för mänskliga rättigheter och främjande av konst och kultur behöver snarast klaga till er om allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Marocko. Allt började med ett mobilt soppkök för Afrika, som era tulltjänstemän konfiskerade i Tanger i maj 2018 eftersom vi anklagades för att ha för avsikt att sälja soppa kommersiellt i Marrakech. I ett år nu har vi sett människor äta ur soptunnor, och vårt soppkök skulle säkerligen ha hjälpt många människor att få tillräckligt att äta. Varför river era tjänstemän vår konstnärsträdgård? Era myndigheter svarade inte på vår byggansökan i september 2018. Varje dag försökte vi kontakta er administration via alla tillgängliga kanaler i landet, från parlamentet till era marockanska ambassader, men utan framgång. Ni svarade aldrig. I december 2018 dog vår PixelHELPER-utvecklingsarbetare, Tombia Braide, av en hjärtattack efter att ha blivit så extremt upprörd över myndigheternas beteende. Naturligtvis begravdes han utan någon närvarande som en form av minnesstund, och skulden lades på den marockanska begravningsentreprenören. Vi byggde ett solur till hans minne, vilket förstördes av deras bulldozrar. Vi investerade 100 000 euro i Marocko inom ett år. Vi drev ett konserverat brödbageri för att säkerställa livsmedelsstabilitet i Afrika och försåg vår by med gratis bröd dagligen. Er gendarmeri tar våra besökare till stationen och hävdar att det är förbjudet att besöka oss. Ett förhör med anklagelser om att vår gäst var en förrädare och en frimurare är oacceptabelt. Efteråt fick vår besökare en örfil. Journalister har upprepade gånger nekats tillträde till vår egendom av polisen. Trots att vi har alla nödvändiga dokument för att få ett investerarvisum i ert land, inklusive ett treårigt hyresavtal med köpoption, vill er polis utvisa oss. Vi kräver ersättning för förstörelsen och återuppbyggnaden av konserverat brödbageri. Dessutom bör ni informera era lokala poliser om att konstnärer inte är terrorister. För det är så vi behandlas. Vår personal hotas fysiskt av Mkadem, Caid-ledarens högra hand, för att de inte täppt till hålen i våra ytterväggar. Vårt team behövde en rabiesvaccination för Eid al-Fitr på grund av ett hundbett. Tyvärr stängdes deras hälsovårdsavdelningar i Ait Ourir och Marrakech. Vi kräver 100 000 euro för återuppbyggnad och en personlig ursäkt från deras polischef i Ait Ourir och polischefen i Ait Faska, som aldrig pratar med oss ​​direkt utan bara kommunicerar med oss ​​genom oberörda parter. På grund av polisvåldet mot våra gäster kräver vi 100 anställda som vi själva väljer från Ait Faska och Ait Ourir i 100 år för att arbeta med våra konstprojekt.

Totalt fanns det 14 läger av olika slag i det franska protektoratet Marocko, med 4 000 män. En tredjedel var judar av olika nationaliteter. Fångarna var alla män, förutom i Sidi Al Ayachi, där det fanns kvinnor och barn. Vissa läger var bevakade interneringsanläggningar, vilket innebar faktiska fängelser för politiska motståndare till Vichyregimen. Andra var så kallade transitläger för flyktingar. Ytterligare andra var reserverade för utländska arbetare. (Eller, när det gäller judar, Bou Arfa-lägret.) Under Vichy blev den transsahariska järnvägen en viktig symbol för samarbetet med Tredje riket. Därför fanns det en stor efterfrågan på arbetskraft. De som inte längre kunde arbeta dog ofta.

Tusentals spanska republikaner tvingades in i arbetsläger med utländska arbetare, med uppgift att bygga och underhålla järnvägslinjerna. Arbetstakten efter att ha flytt undan Francos repression var brutal och omänsklig. De spanska arbetarna förvandlades till veritabla fångar. Judar som deporterats från Centraleuropa och franska kommunister skickades också dit. Vardagslivet var fruktansvärt. Många dog av misshandel, tortyr, sjukdomar, hunger eller törst, skorpionstick eller ormbett.

Berguent-lägret (Ain Beni Mathar) drevs av departementet för industriell produktion. Det var reserverat exklusivt för judar (155 i juli 1942 och sedan 400 i början av 1943, enligt en CRI-rapport). ”Men denna andliga tröst minskade inte det faktum att Berguent-lägret var bland de värsta”, sa Jamaa Baida. Röda Korset ombads att stänga det, men judarna som bodde i Berguent, särskilt de från Centraleuropa, hade tidigare flytt till Frankrike. Frivilliga från Främlingslegionen, demobiliserade efter nederlaget 1940, internerades sedan ”av administrativa skäl”. Detta var fallet med Saul Albert, en turkisk medborgare som kom till Frankrike 1922. Han fängslades i Berguent tills han frigavs i mars 1943. I sin dagbok skriver han:

"10 februari (1941): Krossade stenar hela dagen. 2 mars...: Överlämnades till den femte gruppen tyska judar. Jag gillar inte det här alls. Arbetet är inte detsamma; vi var tvungna att göra ballast... 6 april: Vi orkar inte med det här livet längre. Jag har feber, tandvärk... 22 september: Rosh Hashanah: Ingen ville arbeta... 1 oktober: Åt inte..."

Vakterna, av vilka många var tyskar, uppförde sig tyranniskt, fientligt och illvilligt. "De borde ha gått med i det ökända nazistiska SS." Några fångar lyckades fly, nådde Casablanca och slutade sig samman.

I Boudnib, en liten stad med 10 000 invånare, är de nuvarande militärbarackerna de sista kvarvarande resterna av det franska armélägret. Äldre invånare behåller minnesfragment: ”Jag kan säga er två saker med säkerhet. Det första är att Boudnib-flygeln huvudsakligen var ockuperad av judar. Det andra är att de flesta av stadens lägerdeltagare gick i grundskolan där” (Tel Quel Magazine nr 274, 19/25 maj 2007).

Maurice Rue, en kommunistisk journalist, internerades där. Han berättade för oss att ”av 40 fångar var tre fjärdedelar kommunister, socialister och gaullister, innan 40 judar anlände för några månader.”

Efter de amerikanska landstigningarna den 8 november 1942 gick Marocko med i de allierade. I januari 1943 möttes de allierade på en konferens i Casablanca. Ett strategiskt och militärt avtal undertecknades. Kort därefter, med invasionen av Sicilien (Operation Husky, juli 1943), inleddes slutet för det tyskockuperade Europa.

Byggandet i Bou Arfa avbröts inte, och förhållandena förbättrades inte nämnvärt. De fick bättre betalt när italienska och tyska fångar ersatte kommunisterna och judarna. Byggandet av den transsahariska motorvägen förblev dock ett dagligt helvete. Projektet, som ansågs vara ett förskingring av resurser, övergavs inte av Frankrike förrän 1949.

Annars avvecklades lägren hastigt mellan slutet av 1942 och början av 1943.

Dokumentären av Bill Cran och Karin Davison, som sänds på Arte, ent

Det första Förintelseminnesmärket i Nordafrika 

Ett uttalande mot förföljda minoriteter världen över. Byggandet av det första Förintelseminnesmärket i Nordafrika är avsett att fungera som en informationskälla om Förintelsen för skolor och allmänheten.

När varje kvarter säger mer än tusen ord. Den 17.07 juli påbörjades byggandet av det första Förintelseminnesmärket i Nordafrika. Vi reser stelor för att förmedla till besökare i labyrinten av grå kvarter känslan av hjälplöshet och dödlig rädsla som människor upplevde i koncentrationsläger. Vi vill skapa en plats i Nordafrika som för in minnet i den digitala tidsåldern. Tittare kan följa byggprocessen via livestream och påverka antalet arbetare och kvarter som byggs med deras donationer. Ju fler människor tittar och donerar, desto större kommer Förintelseminnesmärket att bli.

Förintelsemonumentet i Marrakech planeras bli världens största. Det är fem gånger så stort som Förintelsemonumentet i Berlin och kommer så småningom att bestå av över 5 10.000 stenstelor som omger ett informationscenter som utbildar besökare om Förintelsen.

Oliver Bienkowski, grundaren av PixelHELPER Foundation, sökte i Yad Vashems databas efter sitt efternamn och hittade flera poster. Han letade sedan efter närmaste Förintelsemonumentet i Afrika och hittade bara ett i Sydafrika. Eftersom det praktiskt taget är en hel värld bort från Marocko bestämde han sig för att bygga ett Förintelsemonumentet på PixelHELPERs område. De närliggande tomterna är alla tomma, så det finns tillräckligt med utrymme för att bygga minst 10 000 stelaer.